Kom itrim

Vågen stod på otroliga 83.1 kg nu i morse, men nu måste den väl ändå börja lugna ner sig snart? Från 85.2 till 83.1 på fyra dagar... Det börjar se mer och mer möjligt ut att nå målvikt till sommaren.

Idag blir det nog löpning igen. Antingen ett långlopp (dvs några km längre än jag brukar) eller backträning (tänkte köra den slinga vi gjorde på Ljusruset igen). Men först lite shopping med mamma och dottern!

För att peppa mig själv så gick jag igår igenom mina gamla inlägg för att se vad jag skrivit om just motion. Det blev väldigt långt men kanske är det någon mer än jag som tycker det är intressant att se hur min inställning ändrats under resans gång?


Redan innan jag startade så beskrev jag min vilja att uppnå en hälsosam kropp som orkar göra allt jag inte kunde, från Nu är det dags (2010-08-09):

"Har således bestämt mig att den andra hälften av mitt liv ska bli bättre hälsomässigt än den första. Om jag kan sluta röka efter tjugo års beroende så kan jag lära mig att äta rätt också. Och jag vill inte bara vara smal, jag vill framförallt vara vältränad! Orka springa mer än hundra meter. Kunna nå tårna igen. Jag vill galoppera fram på hästryggen, klättra i berg och lära mig att surfa efter alla år på Kaliforniens stränder. Nu när barnen är stora finns det äntligen tid och därmed inga ursäkter kvar att misshandla min kropp som jag gör med mat, godis och stillasittande."


Min ovilja att röra på mig är tydlig i Varför? (2010-08-30) och jag skrattar gott åt hur jag beskriver löpning:

"Har aldrig tyckt om att motionera. I alla fall inte om jag var medveten om att jag gjorde det. Att springa omkring och jaga ungarna, simma i havet, bära möbler, måla och snickra, promenera i skogen och andra aktiviteter som ger motion utan att jag tänker på det går väl an. Men att springa (usch och fy) eller hoppa omkring till man blir andfådd och svettig? Hur kan någon göra det frivilligt? När man kan ligga i sängen med en god bok eller lata sig i TV-soffan? Som ni förstår har min ovilja att röra på mig inte precis bidragit till någon större förbränning. Trots detta har jag alltid varit stark. Så när det behövts har jag orkat ta i. Men uthålligheten och framförallt motivationen har saknats."

Men drömmen om att leva livet fullt ut kan jag nog säga att jag uppnått. Jag har i alla fall börjat med yoga!

"För mig innebär det att göra saker som jag inte kunnat på många år. Jag vill så hemskt gärna kunna rida hästar igen. Lära mig surfa. Fjällvandra. Åka slalom i alperna. Börja med yoga. Och att få leva länge. I alla fall till jag blir åttio eller så."


I Målbilder (2010-08-31) var jag imponerad över min viljestyrka att få ihop både steg och pulsträning:

"Om någon skulle sagt för några veckor sedan att jag skulle både träna och powerwalka på kvällen efter jobbet skulle jag asgarvat. Men nu är jag här och det är varken så jobbigt som jag skulle trott och faktiskt hur skönt som helst (efteråt i alla fall)."


Efter tre veckor och tio kilos viktminskning verkar det också gå lite lättare i LCD, here I come (2010-09-02):

"Inte bara känns kroppen lättare utan motionerandet går bättre och bättre. Har redan ökat mina dagliga steg från 7000 till 8000. Och de känns inte alls lika svåra att uppnå nu som tidigare. Pulsträningen är inte längre så jobbig även om jag fortfarande svettas floder varje gång. Motståndet till att träna är överhuvudtaget mindre. Jag försöker se det som att borsta tänderna. Inte kul precis men man känner sig fräsch efteråt. Det är helt enkelt en av de saker man måste göra. Jag måste släppa kravet på att allt ska vara så himla roligt..."


När jag hamnade på gult och inte rött i hälsospåret såg jag mig plötsligt som kanske något annat än en soffpotatis. Ur Hälsospåret (2010-09-05):

"Så jag får nog sluta tänka på mig själv som en fullständigt hopplös soffpotatis. Den största anledningen till att träning är så jobbigt för mig är alltså inte att jag är helt otränad utan helt enkelt min vikt. Det krävs ju en hel del ork bara att flytta omkring på allt fett..."


Och i Onormal eller normal? (2010-10-06) började jag inse att min tidigare inställning till motion (och mat) nog var annorlunda än "normala" människors:

"Och när det gällde motion följde jag definitivt minsta motståndets lag. Det var ju helt enkelt för jobbigt!"

"Jag tror att smala personers version av normalt är ganska annorlunda än min. Till exempel så rör de antagligen mer på sig, i både stort och smått. Hur otroligt det än kan verka så är det väldigt många som anser att aktiv motion i form av jogging, aerobics eller styrketräning hör till ett av de måsten som ingår i livet."

"Men med mig själv som utgångspunkt vet jag att jag unnade mig själv en hel del mer än vad andra (läs normalviktiga) skulle anse normalt. Dessutom var motion något jag möjligen utsatte mig för sporadiskt och det var inte definitivt inte del av mina dagliga rutiner."


Men entusiasmen över att röra på mig sjönk igen och i Nya tag med motionen (2010-10-27) kom förklaringen:

"Jag är väldigt imponerad av er andra som tränar så ofta och med sån energi. Jag är och förblir en latmask och det krävs en hel del kämpaglöd för att jag ska komma iväg alls."


Ett skadat ben satte ytterligare stopp för tränandet och jag funderade allvarligt på om jag någonsin skulle tycka om att motionera. Ur Lite mer postivism (2010-11-16):

"Men om jag ska vara riktigt ärlig så kommer jag kanske aldrig bli en av dem som älskar att sporta utan får nöja mig om jag kan hålla mig på en nivå där min vikt och grundkondition är okej. Visst är det bra att Itrim sparkar igång oss men i slutändan måste den livsstil vi väljer fungera med vår personlighet och livssituation. Så jag vägrar ha dåligt samvete för att det blivit få kryss i min arbetsbok på sista tiden. Jag gör ett bra jobb med kosten, sömnen och egen tid (vila och meditation). Motionen och träningen är definitivt ett område för förbättring och där får jag prova mig fram för att hitta vad som funkar bäst för mig."


I Mirakel sker (2010-11-20) beskriver jag det kanske största ögonblicket sen jag började på Itrim:

"Då jag var klar hade kollegan 5 min kvar på sitt crosstrainerprogram så jag bestämde mig för att gå lite på löpbandet. Och när jag väl stod där tänkte jag att jag skulle kolla hur länge jag orkade springa utan uppehåll. Saken är den att jag alltid varit värdelös på att springa och brukar orka typ 2-3 minuter innan luften så att säga tar slut och jag är så andfådd att jag måste avbryta. Fast det är nu miraklet sker: efter 5 minuter sprang jag fortfarande utan problem!!?? Så jag sa till kollegan att ursäkta men jag måste fortsätta i 5 minuter till. Jag vet inte om jag nämnt det någonstans här i bloggen men jag har haft ett hemligt mål att uppnå en kondition som tillät att jag klarade av att springa tio minuter utan att stanna. Något som kändes näst intill omöjligt... Jag behöver väl knappast tala om att det var precis vad jag gjorde? Jag sprang i tio minuter utan uppehåll och hade kunnat fortsätta!! Visst började jag känna mig trött men jag fick ju fortfarande luft! För tre månader sedan skulle jag inte kunnat andas efter tre minuter. Det är otroligt vilken skillnad 25 kilo och regelbunden träning gör. Så nu har jag satt upp ett nytt mål: jag ska springa vårruset i vår (5 km) utan att stanna. Jag vill och jag kan!!"


Trots detta följde en lång period med avsaknad av både motion som motivation. Det dröjde ända fram till februari och sexmånaderskontrollen innan jag tog nya tag. Resten är så att säga historia: marsutmaningen som verkligen flyttade fram min träning till nya nivåer och nu löpträningen som blivit en riktig drog. Vilken resa det har varit! Otroligt rolig och inspirerande. Hur fel var det inte att stämpla mig själv som soffpotatis och därmed räkna bort möjligheterna till förändring?
Det är ju faktiskt möjligt!!