Kom itrim

- Ett år av förvandling

Dag 19 (8.8kg) - Varför?

Fikade med en kollega nu på förmiddagen och vi pratade om varför jag gör det här och varför jag blivit överviktig överhuvudtaget. Bra frågor båda två. Här är några tankar:

Varför överviktig?

1. Generell obalans i kroppen.

Med det menas att jag under större delen av mitt liv levt helt utan rutiner. Det ligger mycket i min personlighet att avsky allt vad rutin heter. Har alltid varit stolt över mitt hektiska och smått kaotiska liv. I praktiken har det inneburit oregelbunden och för lite sömn, en hel del stress (oftast självförvållad), inga fasta måltider och sen en massa snabbmat då jag varit både för hungrig och trött för att laga något själv. Jag tycker inte heller om regler eller begränsningar vilket gjort att jag väldigt sällan nekat mig själv något och ätit vad jag vill, när jag vill.

2. Förknippar mat med omsorg

Såsom i många andra familjer är mat något man samlas kring och erbjuder alla som kommer på besök. Det skulle ju vara oartigt att inte bjuda på åtminstone en fika när någon kommer, helst med hembakat till. Bjuder man hem någon är det oftast på middag och visst känner man sig skyldig att erbjuda minst tre rätter då? De flesta familje-medlemmar lagar fantastisk mat och det är förknippat med mycket stolthet. Min mor är en riktig hönsmamma och ett sätt att visa hur mycket hon bryr sig är att se till att alla är mätta och belåtna. Märker själv att jag är likadan. Visst lagar jag favoriträtter eller köper hem något gott för att göra dem där hemma glada. Antar att jag gör samma sak mot mig själv och äter när jag vill bli gladare, eller för att fira något, eller då jag är trött, eller uttråkad, eller...

3. Motion är obekvämt

Har aldrig tyckt om att motionera. I alla fall inte om jag var medveten om att jag gjorde det. Att springa omkring och jaga ungarna, simma i havet, bära möbler, måla och snickra, promenera i skogen och andra aktiviteter som ger motion utan att jag tänker på det går väl an. Men att springa (usch och fy) eller hoppa omkring till man blir andfådd och svettig? Hur kan någon göra det frivilligt? När man kan ligga i sängen med en god bok eller lata sig i TV-soffan? Som ni förstår har min ovilja att röra på mig inte precis bidragit till någon större förbränning. Trots detta har jag alltid varit stark. Så när det behövts har jag orkat ta i. Men uthålligheten och framförallt motivationen har saknats.

Varför gå ner i vikt?

1. Tungt att bära

De sista 20 kilona är de som känts mest. Innan dem led jag inte så mycket av min övervikt. Visst, man önskade ju att man var smalare men det var mer för utseendets skull. Men då jag kom över 100 kg började det kännas mer fysiskt. Kunde inte sitta med benen i kors, säkerhetsbältet på flyget räckte knappt till, och trots att jag är rätt vig gjorde fettet det svårt att göra vissa saker (till och med knyta skorna!). Att gå i trappor eller långa promenader blev väldigt tungt och mina fötter värkte på kvällarna av den börda de fick bära varje dag. För er som aldrig varit så tunga kan ni försöka tänka er hur det skulle kännas om ni skulle bära omkring på två fulla resväskor hela dagen medan ni gjorde allt det ni normalt gör. Inte lätt eller hur? Jag önskar att människor som klagar över att feta människor inte motionerar tvingades köra ett träningspass med 40+ kilo på ryggen!

2. Leva livet fullt ut

För mig innebär det att göra saker som jag inte kunnat på många år. Jag vill så hemskt gärna kunna rida hästar igen. Lära mig surfa. Fjällvandra. Åka slalom i alperna. Börja med yoga. Och att få leva länge. I alla fall till jag blir åttio eller så. :-)

3. Bättre självförtroende

Jag tänker inte speciellt ofta på hur jag ser ut och har aldrig brytt mig så mycket om frisyr, makeup och kläder. Men min vikt påverkar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Jag tycker inte om att träffa folk jag inte känner eller de jag inte träffat på länge. Jag undviker situationer där jag måste mingla och känner mig obekväm bland andra människor. Tidigare kände jag mig trygg i min yrkesroll men även där har jag märkt att jag börjat tappa självförtroendet. Jag vet att det har mycket med min vikt att göra. Jag skäms helt enkelt för hur jag ser ut. Att jag låtit mig själv gå så långt. Så att bli smal för mig betyder inte att kunna köpa snygga kläder. Det handlar om att kunna vara mig själv utan att behöva känna mig stor och klumpig tillsammans med andra.

Hej!

Hittade dig genom att googla efter itrim bloggar...

Kom in genom itrims hemsida =)!



Min 3 :e dag idag, på Itrim Snabb... Helt makalöst jobbigt!!!!

Detta är helt enkelt inte möjligt.

Magen kurrar, jag drömmer om mat i stora lass, ja name it...Hur länge kände du den värsta hungerskänslan?

Men. Bloggar som din, får mig att hitta motivationen.

Läste i ett av dina inlägg att du tyckte det var för få länkade bloggar på itrims hemsida.

Jag håller med , och ska genast maila dit =)!



Du är SUPERDUKTIG!!!!!

Det är väl tur att vi finns för varann =)!

Ha en fin kväll.

Kramar/

Luiza

Hej Gumman. Vet du vad - jag har inte ens märkt att du har gått upp i vikt. Du är lika vacker som du alltid har varit. Du behöver inte tappa i vikt för att bli vacker. Men känner du att du vill gå ned i vikt för att må bra så ska du göra det. Ta nu och skriv ned minst tre saker för varje dag: 1) Vad du gjort som är bra. 2) Vad du är tacksam över. 3) Vad du vill ha hjälp med. Och kom ihåg att du under punkt nummer 2 alltid skriver att du är tacksam för att du är du.



Kram Pia

Tack Pia :-) Kloka ord som vanligt. Och för att följa ditt exempel så 1. Jag följer Itrims program för att uppnå bättre hälsa. 2. Jag är tacksam för att jag är jag och för mina fina vänner både här på bloggen och utanför. 3. Jag vill ha hjälp i form av just den stöttning jag får här och från min familj. Kram!



Hej Luiza! Vad kul med ännu en Itrimkompis! Jag läste din blogg och ser att du tycker det är ganska tufft för dig så här i början, Jag har kanske haft det lite för lätt att följa programmet men det tror jag har att göra med min otroliga motivation. Jag hade bestämt mig för det här flera veckor innan och förberett mig mentalt på alla svårigheter. Kanske du blev inkastad i detta lite för fort? Men det betyder ju inte att det inte fungerar för dig också. För det gör det garanterat. Jag vet att anledningen till att du gör detta är en annan än min. Och bättre mål än vad du har kan man väl inte ha? Så kämpa på gumman och varje gång det är svårt ska du bara tänka på varför du gör det här. En bra målbild är allt och jag vet att du kan se det framför dig! Kram och med mitt fulla stöd. /Therese

Håller med särskilt om punkt 3 eller vad det nu var, under "varför"-delen. Det är inte lätt att försöka trappa ner på intagen, när släkt och vänner inte vill acceptera att det får räcka med en portion idag.. Man vet ju att det är omtanke, men om man är ett matberoende vrak som inget annat hellre vill än kasta sig över en tårtbit till då blir det en plåga att tacka nej tre gånger om... Men.. trägen vinner. =)