Kom itrim

Klarade inte att komma under 30 minuter men förbättrade min tid med två minuter! Hur lyckades jag med det? Jo, tack vare min nya löparklocka så kom jag fram till att min hemmarunda på 5 km är bara 4.7 km. Den har jag klarat på lite drygt 30 minuter vilket motsvarar en 5 km tid på ca 32 minuter. Så jag får vara riktigt nöjd som sprang VårRuset på 30 min och 20 sek.

Men det här med lopp är inte riktigt min grej. Jag blir så stressad av alla människor och vinnarskallen i mig tycker inte om att bli omsprungen av de som är snabbare. Jag kommer inte in i min normala rytm utan börjar flåsa som en galning och känner mig seg och trött. En otrolig skillnad mot flytet och energin jag upplever när jag springer själv.


Men mamma och ungarna var där och efteråt njöt vi av en picknick bestående av Itrims kycklingsallad och jordgubbar. Solen sken och det kändes härligt att sitta där bland alla glada, positiva människor. Så visst var det en trevlig kväll! Nu är det dags för sängen för imorgon åker jag på klassresa med 27 stycken 12-13 åringar. Håll tummarna att jag överlever...

Tack alla för att ni engagerar er och stöttar mig och varandra i detta. Och visst är det svårt att programmera om sig. Att vänja sig vid tanken på att denna livsstil numera är ens nya vardag och att en stor del av livet är över.

Som med alla gamla minnen blir det ju lätt så att man bara minns det positiva. Hur gott det var att mumsa pizza och glass i TV-soffan och att aldrig behöva tvinga sig ut på promenader eller svettas i gymmet. Man glömmer då gärna bort hur förnedrande det var att knappt nå ner för att knyta skorna, att aldrig hitta några snygga kläder i affären eller till och med ha problem med att knäppa flygplansbältet. Att skämmas över sig själv och sin storlek och att vara trött nästan jämt.

Men det blir faktiskt lättare efter hand. Precis som när man slutat röka så kommer suget alltmer sällan ju längre tiden går. Att ha en del hjälpsamma mantran i huvudet hjälper också. Det gäller bara att hitta några som hjälper just dig.

Här är några exempel på vad som funkar för mig:

Du behöver inte om du absolut inte vill. (Jag avskyr måsten, så detta gör faktiskt att jag oftast pallrar mig iväg när jag inte känner för att träna.)

Varför envisas vi med att se detta som belöning när det är rena giftet för kroppen? (Om snabbmat, godis, osv)

Tack för att du orkar trots allt jag gjort mot dig! (Till kroppen, speciellt när jag är ute och springer eller kämpar hårt på gymmet.)

Hur smakar det egentligen? (Stannar faktiskt upp och kollar när jag faller för en frestelse. Det smakar nästan aldrig så gott som jag förväntat mig eller som hjärnan försöker övertyga mig om.)

Om jag fick reda på att jag bara hade en månad kvar att leva, skulle jag då gå tillbaka till mitt tidigare sätt att leva? (När jag ärligt svarade nej på den frågan blev jag minst sagt förundrad. Visst skulle jag äta en del saker jag försakat, men äta skräpmat varje dag och sluta träna helt? Nej, absolut inte!!

Det här med mat och motion skulle verkligen vara lättare om det var vardag hela tiden! Förra måndagen skrev jag om de dumheter jag ägnat mig åt under helgen och den här blev inte bättre. Nu var det bröd jag föll dit på. Baguetter med ost närmare bestämt, med mjölk till. Många mackor blev det. Vet inte ens om det var så gott egentligen.

Nånting hände med motivationen då jag passerade 80. Är det så att jag inte riktigt unnar mig att gå i mål? Det liknar den svacka jag upplevde i vintras. Som om jag inte riktigt orkar vara duktig just nu. I alla fall med maten. Motionen funkar bra fortfarande, tack och lov.

Nej, skönt att det är ny vecka med nya möjligheter! Imorgon springer jag äntligen VårRuset och hoppas på en tid under 30 minuter vilket inte borde vara omöjligt. Sen åker jag med sonen på klassresa till Boda Borg onsdag-torsdag. Tar nog med mig ersättningar utifall det inte finns några bra matalternativ. Ska bli superkul!

Vill också passa på att hylla mina föräldrars granne M som nyligen börjat på Itrim och som redan gått ner 11 kilo! Hon såg så himla snygg ut när vi sågs i lördags, i ny fräsch sommarklänning. Jättestort grattis till henne och alla andra duktiga!!

Mötet imorse handlade om hur vi äter till vardags och fest. Om hur mycket man "har råd" att unna sig under en vecka och ändå hålla sig viktstabil. En kvinna som äter enligt handfast fyra gånger om dagen kan till exempel äta 1300-1500 kcal extra per vecka utan att gå upp i vikt (lite mer för män) och vi fick se hur långt dessa kalorier räcker genom att lista kaloriinnehållet i typiska godsaker som bullar, kakor, glass och godis.

Tar man bara lite varje gång så kan man faktiskt stoppa i sig ganska mycket onyttigt på en vecka. Om man nu klarar av att äta sånt, för jag upplever ju ofta att det triggar igång fortsatt felätande som kan vara svårt att stoppa. Suget sitter liksom i hjärnan och inte i kroppen.

Vi fick sen se hur mycket "extra" ett barn på 2-6 år kunde äta i form av glass, kakor och godis. Det slog mig hur fel det såg ut. Barn i den åldern äter ju bara det vi väljer att köpa hem och ge dom. Så varför ger vi våra barn sånt som de inte behöver? Dessutom lär vi dem att det är något väldigt speciellt som borde uppskattas extra mycket! Något man bara får äta på lördagar eller när man varit duktig, är ledsen eller för att fira något eller någon!

Det är ju inte svårt att se varför vi tar till dessa "speciella" saker även som vuxna när vi vill belöna eller trösta oss själva. Hade vi fått samma inlärning med frukt hade vi väl frossat i äpplen varje gång vi ville fira lite! Fast om vi jobbar med våra tankar kring det vi äter så kanske vi till slut kan programmera om oss? Det bästa vore ju förstås om vi slutade lära våra barn att skräpmat och godis är belöningar att längta efter. Jag har precis som de flesta andra gjort samma fel med mina egna barn och menar inte att kritisera någon här. Bara väcka tanken på hur fel vi faktiskt gör...

Vaknade med huvudvärk idag och stannade faktiskt hemma från jobbet. Magen funkade inte heller så bra igår efter träningen. Fick riktigt jobbig magknip vilket jag inte brukar drabbas av. Mår helt okej nu på eftermiddagen i alla fall.

Vågen stod inte på min sida denna vecka men jag tror ändå att dessa siffror (81.1kg) stämmer bättre med verkligheten än den otroliga dippen förra veckan. Fina vågen hintade ju om att det var mest vatten som försvunnit och det har väl kommit tillbaka igen. Har ätit som vanligt, dvs korrekt enligt handfast minus sedan den där hamburgaren i lördags så jag vill inte skylla på det. Däremot har jag tagit det lite lugnare med träningen och inte kört mer än ett pass om dagen (plus en vilodag).

Det blev således sex träningspass förra veckan och över 9000 steg sex av sju dagar. Så jag vägrar att hetsa upp mig över vikten. Den kommer ramla av förr eller senare om jag bara fortsätter att träna och äta bra. Fokus just nu är VårRuset på tisdag och sen Blodomloppet två veckor efter det. Dessutom börjar jag längta efter semestern som ju inte ligger så många veckor bort. Men först dags för gruppmöte imorgon: nummer sjutton av tjugo. Tänk vad fort ett år går ändå!