Kom itrim

Vad vore livet utan vänner? Ett stort tack för allt stöd ni visar här i bloggen. Utan den hade min viktresa varit väldigt ensam och troligen inte lika framgångsrik. Det betyder mycket att kunna dela både framgångar och motgångar med andra som går igenom samma sak. Jag hoppas bara att mina svagheter inte smittar av sig utan att ni fortsätter kämpa på.

Det tänker nämligen jag göra för det är ju ganska enkelt: antingen äter och lever man som en smal eller så äter och lever man som en tjock. Kroppen anpassar sig ju bara därefter. På första gruppmötet fick vi lära oss ett ordspråk: Utan handling, ingen förvandling! Och det är sant oavsett hur gärna vi skulle önska att det fanns en snabbfix.

Innan jag började på Itrim övervägde jag faktiskt en magoperation. Men vad är egentligen skillnaden? I slutändan är det ju fortfarande mindre matintag som leder till viktnedgång. Det enda man gör är att ta bort sina valmöjligheter. Man KAN helt enkelt inte äta som tidigare. Samtidigt riskerar man en massa komplikationer och kan kanske aldrig njuta av mat igen. För mig var det inte ett alternativ så jag bestämde mig för att göra ett allvarligt försök att klara av det "på egen hand", det vill säga med ett bra program och bästa möjliga stöd.

Sen jag började med Itrim är det en hel del som bett mig om råd när det gäller att gå ner i vikt och skaffa en bättre livsstil. Då brukar jag säga att lite är bättre än inget. Att alla förbättringar oavsett hur obetydliga är bättre än inga alls. Att träna en eller två gånger i veckan är bättre än ingen gång och begär man för mycket av sig själv i början är risken bara stor att man lägger av helt. Vill man gå ner några kilon kanske det räcker med att hoppa över bröd, ris och pasta ett tag (och skippa sötsaker förstås), men om det är för svårt kanske man kan försöka göra det ibland.

För fortsätter man som förut så kommer man se ut som man alltid gjort. Eller hur?

Jag vet inte riktigt vad det är med mig som inte klarar av att hålla motivationen uppe längre. Kan det vara vädret? Det känns i alla fall som när det regnar hela tiden så blir jag slö och sugen på en massa saker jag inte borde äta. Har dessutom fallit föga för snabbmat istället för att orka laga mat. Så vikten fortsätter pendla runt 80 och jag undrar fortfarande om det kan vara så att jag saboterar för mig själv så fort jag kommer under denna magiska gräns?

Men en del disciplin finns kvar i alla fall. I lördags hade sonen och jag kommit överrens om att göra sällskap till Grimsta. Jag skulle springa och han skulle besöka skateboardparken. Men sen satte latheten in och jag bestämde att vi skulle skjuta på det till söndagen istället. Detta drog igång mitt dåliga samvete och det gnagde så envetet att så fort middagen var över (grillspett, mums!!) gick jag faktiskt och bytte om. Jag sprang och sonen åkte bräda brevid. Han stannade kvar i parken medan jag sprang det korta löpspåret och sen sprang/åkte vi hem. Totalt blev det 10.3 km löpning för mig vilket tog en timme och sju minuter. Och vilken härlig och fin sommarkväll det var!

Sen regnade det hela dagen igår och latmasken kom fram igen. Satt och tittade hur klockan blev både 15 och 16 (Itrim har öppet 15-18) och hade så gott som bestämt mig för att skippa pulspasset när jag till sist tog mig i kragen och gick dit. Det blev därför både tillräckligt med steg och ett träningspass igår. Så jag har faktiskt en liten ordningspolis i huvudet som börjar tjata så fort jag försöker skippa träningen och det slutar oftast med att jag går iväg trots allt.

Borde därför vara ganska nöjd med mig själv men det är så lätt att fokusera på det man inte gör. Hade dessutom en "gud vad jag är tjock"-upplevelse förra veckan. Helknäppt med tanke på att jag gått ner 37 kilo! Såg nämligen bilden som togs på mitt lag vid Blodomloppet och tyckte att jag såg lika tjock ut som före Itrim. Det är naturligtvis inte sant och även om jag kanske ser stor ut på just denna bild så är det en enorm skillnad från förut. Visst har jag fortfarande en del att gå ner och dessutom en massa extra hud som vittnar om min tidigare vikt men jag borde ju vara stolt över allt jag åstadkommit!

Så VARFÖR är man så hård mot sig själv hela tiden?

Passar bra med tanke på att jag hade svårt att somna i onsdags vilket ledde till hemsk huvudvärk igår. Vågen visade ett halvt kilo mer vilket nog har att göra med pizzan jag åt i onsdags och igår tyckte jag så synd om mig själv att jag svullade på allt möjligt. Men idag är en ny dag och snart ska jag iväg och träna igen!

Gruppmötet handlade som sagt om vikten av att sova ordentligt. Undersökningar visar att de som sover mindre än åtta timmar per natt inte bara har högre vikt utan framförallt mer bukfett (det farliga fettet). Stress ökar också på midjemåttet så vi diskuterade faran med att ta med sig jobbet hem och alla "måsten" som vi kräver av oss själva. Ett tips var att dela in saker i tre kategorier: det vi måste, borde och framförallt vill göra. Då ser man ganska snart att det finns väldigt få måsten och att man kanske kan hoppa över en del borden för att prioritera sig själv istället. Själv mediterar jag nästan varje dag, tränar ofta och njuter av mina promenader i sällskap med ljudböcker och bra musik. Mitt råd för dagen är alltså att inte glömma bort er själva för man behöver inte vara så jäkla duktig hela tiden!