Kom itrim

Tack alla för att ni engagerar er och stöttar mig och varandra i detta. Och visst är det svårt att programmera om sig. Att vänja sig vid tanken på att denna livsstil numera är ens nya vardag och att en stor del av livet är över.

Som med alla gamla minnen blir det ju lätt så att man bara minns det positiva. Hur gott det var att mumsa pizza och glass i TV-soffan och att aldrig behöva tvinga sig ut på promenader eller svettas i gymmet. Man glömmer då gärna bort hur förnedrande det var att knappt nå ner för att knyta skorna, att aldrig hitta några snygga kläder i affären eller till och med ha problem med att knäppa flygplansbältet. Att skämmas över sig själv och sin storlek och att vara trött nästan jämt.

Men det blir faktiskt lättare efter hand. Precis som när man slutat röka så kommer suget alltmer sällan ju längre tiden går. Att ha en del hjälpsamma mantran i huvudet hjälper också. Det gäller bara att hitta några som hjälper just dig.

Här är några exempel på vad som funkar för mig:

Du behöver inte om du absolut inte vill. (Jag avskyr måsten, så detta gör faktiskt att jag oftast pallrar mig iväg när jag inte känner för att träna.)

Varför envisas vi med att se detta som belöning när det är rena giftet för kroppen? (Om snabbmat, godis, osv)

Tack för att du orkar trots allt jag gjort mot dig! (Till kroppen, speciellt när jag är ute och springer eller kämpar hårt på gymmet.)

Hur smakar det egentligen? (Stannar faktiskt upp och kollar när jag faller för en frestelse. Det smakar nästan aldrig så gott som jag förväntat mig eller som hjärnan försöker övertyga mig om.)

Om jag fick reda på att jag bara hade en månad kvar att leva, skulle jag då gå tillbaka till mitt tidigare sätt att leva? (När jag ärligt svarade nej på den frågan blev jag minst sagt förundrad. Visst skulle jag äta en del saker jag försakat, men äta skräpmat varje dag och sluta träna helt? Nej, absolut inte!!