Kom itrim

Något annat som är jätteroligt är att det finns så snälla människor som skriver uppmuntrande kommentarer. Man blir så glad! Jag brukar normalt se syniskt på människor, men måste erkänna att det verkligen finns en hel del som engagerar sig och bryr sig om andra. Tänk att man ska behöva blogga om viktminskning för att inse det?!

På mötet pratade vi om hur viktigt det är med rutiner och regelbunden måltidsordning. Att det är lätt att tappa kontrollen över hur mycket man äter om man blir för hungrig mellan målen. En tjej berättade att då hon var med i viktväktarna hade de fått rådet att observera folk i sin omgivning som är smala för att se hur de äter. Då skrattade jag för mig själv och tänkte på min "bästis" (du vet vem du är) som jag tycker äter hela tiden. Nu är det ju inte riktigt så, men om hon inte får mat var fjärde timme bör man helst hålla sig borta. Hon blir nämligen hur grinig som helst...

Vi pratade också om vad som gått bra och dåligt sen sist. Det är alltid fascinerande att se hur olika vi upplever den här nya livsstilen. En tyckte det är svårt att äta fyra gånger om dagen - och då menade hon att det är för ofta!? Jag som är överlycklig varje gång jag FÅR äta! Och dagens sista måltid äts med stort vemod eftersom det dröjer så länge till nästa gång...

Men visst kan man uppleva saker olika. En del har svårt att dricka tillräckligt med vatten och sen har vi mitt problem som ingen annan verkar ha, nämligen att gå alla steg. De andra sitter där och säger hur de går minst 12000 (!!!) steg bara på jobbet. Och jag som får gå ut och gå varje kväll i över en timme bara för att få ihop 8000...

En tjej berättade att hon brukar läsa min blogg men att hon inte riktigt känner igen sig i hur hon upplever det här med Snabbt. Det verkar gå riktigt tungt för henne. Vet inte riktigt hur jag ska peppa mer än att först och främst föreslå att hon kanske kollar några av de bloggar jag länkar till här från sidan. Alla har ju sin egen stil och upplevelserna varierar mellan oss bloggare också.

Sen är det ju så att jag nog ofta skriver det positiva mer än det negativa. Det ligger helt enkelt i min natur att sopa problemen under mattan. Men visst tycker jag synd om mig själv när jag är ute och går på kvällarna och känner lukten av all god mat folk står och lagar efter jobbet. Och när det är jobbigt hemma med tonårsuppror och annat vill jag gärna trösta mig med något gott eller varför inte ett glas vin och en cigarett? Jag saknar alltid rökningen då jag är stressad eller upprörd...

Men då brukar jag tänka så här:

• Jag får äta mat igen om några veckor. Det här är ju bara en mycket begränsad tid.
• Jag mår bättre, sover bättre och luktar godare nuförtiden ( okej kanske inte andedräkten då...).
• Mina barn börjar intressera sig för att röra på sig mer och inte äta så mycket godis som tidigare (de dricker till och med vatten ibland och det vägrade de göra förut). Det är bra!
• Det jag gör nu är ju bra för mig. Man får sluta se det som något dåligt att inte få äta skräp. Det är bara min hjärna som vill lura mig tillbaka i de gamla, dåliga vanorna.

Så kämpa på allihop. Jämför er inte med andra utan se på vad ni själva gjort och vilka förändringar ni redan lyckats genomföra. Hur mycket lättare (och sämre) hade det inte varit att bara fortsätta som förr? Låt er inspireras av andras framgångar men det är ingen tävling. Beröm er själva för det NI gör. Ni är helt enkelt jätteduktiga!